Amatörer är ett släkte för sig har min bror tydligt förklarat för mig. Ser man ur hans synvinkel är jag benägen att hålla med. Han har absolut inget intresse i trav och hästar, möjligtvis har han köpt en Harry någongång. Besökt travbanor har han, vad jag vet, endast gjort när undertecknad ska starta på hans hemmabana (Bollnäs). En gång när han kom och kollade under ett lunchtrav såg jag att han stod och funderade på något. Sa inte så mycket utan studerade mest intresserat vad vi gjorde och hur allt gick till. Påselning, värmning, avselning, påselning igen, defilering och så själva loppet. Jag har för mig att vi slutade sexa och fick väl en matlapp med oss hem.
Efter hästen hade duschat lättade han sitt hjärta för mig! Han hade kollat klockan för att se hur lång tid allt tog. När han summerade detta inklusive resan till Bollnäs från Sundsvall skakade han på huvudet och sa: "Allt detta jobb för att springa i ca 3 minuter på banan och dessutom inte bli garanterad något tillbaka. Hästen är skitig, grejorna är skitiga, du är skitig, du har dessutom tagit ledigt från jobbet för dessa 3 minuter i rampljuset. Dessutom all tid som är nedlagt på träning och förberedelse inför loppet. Är det värt det, Susanne????"
Sett ur den synvinkeln kan man ju faktiskt fundera på vad f-n man håller på med. Det måste ju finnas bättre, billigare och mindre tidskrävande fritidssysselsättningar? En bekant startade på Solvalla igår, startgalopp - diskad - ut........ hemresan kan inte varit rolig.
Ändå finns det tusentals amatörer som trots detta fortsätter att enträget träna och starta sina hästar som kräver tid och pengar. Alla har de drömmen om att få fram stjärnan med stort S! Och jag kan bara konstatera att vi måste vara lite rubbade som håller på med detta, men fasiken vad roligt det är!
/Susanne
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar