Rubbade är vi allihopa 2

Som en fortsättning på Susannes blogginlägg så kan jag ju berätta om min Solänget-resa i Måndags (5/10-2009). Efter månader av strul och frånvaro av framskjutna placeringar så kändes min springare uppåt för dagen och man styrde kosan till Foppaland med lite förhoppningar om att det skulle vända. Efter en värmning som fick folket på stallbackssidan att snabbt bläddra i programmet , för att se vad det var för en läckerbit som svishade förbi på långsidan, så fick mina förhoppningar bara med ved på brasan. En provstart som såg bra ut gjorde att men för en gångs skull kände att det kanske går denna gång. Felfri avgång, puuuhhhh, Neeeeeeeeeeeeeeeeeeej, galopp in i första sväng och tyvärr diskad. Efter att ännu en gång stängt travbanan (Osterlings stod och väntade på att få ställa in sina hästar då jag "bodde" i en av deras boxar) så började resan hem strax före 22:30. När jag kommit in och lagt huvudet på kudden (ca: 01:00) så upptäcker jag att min 2-åriga dotter också ligger i vår säng och att hon rullar, skruvar på sig och gnyr. Hon har varit förkyld i några dagar och nu har toppen kommit. Trots att jag i bästa fall sov max 30 minuter i följd så klev man upp 05:45 för att fodra/släppa ut och skotta stallet för att hinna iväg till jobbet i tid. Så frågan man ställer sig är.... varför gör man det här? Jo, precis som Susanne säger så är det ju så förbenat roligt när det går bra och känslan för hästarna (kompisarna) är ju så stor att småsaker som att lägga 9 timmar på en resa till Övik med 0 kronor in inte är nåt problem :-) .

Detta är nåt som de styrande inom travsporten måste ta hand om då travsporten kommer att dö utan oss entusiaster. Jag ska villigt erkänna att även jag har dagar då jag känner att nu får det vara nog då startmöjligheter och prispengar begränsas för varje år.

Nej nu är min lunch slut och jag ska åter till mitt arbete (som man måste ha för att kunna hålla på med den underbara travsporten).

Mvh

Micke